Alltså mot Ambassaden i Belgrad.
Vi hade stött på några fantastiska killar från Italien som bjöd oss på frukost. Vi fick lite pengar av dem eftersom våra resterande pengar skulle komma till ambassaden i Rom. Så där stod vi, panka och utan pass. Det är fantastiskt hur många underbara människor som vi stött på under den här resan, hittills...... sen körde det ihop sig....
Vi liftade på.. blev stannande ibland. En gång knatade vi in på en gård och bad att få lite vatten..sen forsatte vi. Det var mycket varmt, 39 grader.
En lastbil stannade som skulle nästan till Belgrad. Vi hoppade in. Han bjöd på fika och mat under vägen och verkade helt OK fast han bara pratade jugoslaviska. Det blev mörkt och vid elvatiden på kvällen ville vi att han skulle stanna i nästa by så skulle vi forsätta nästa dag.
Då beslöt han sig att inte förstå något alls och bara körde vidare in på allt mindre vägar utan trafik-
-STOP, STOP, skrek vi. Det ordet borde ju fan själv förstå. Han stannade inte.........och svarade inte han såg bara sammanbiten ut.
Sen tittade han på oss och sa: DOLLAR, DOLLAR...........och knäppte med fingrarna. Det var ju så man kunde ha garvat sig harmynt. Vi hade inte en spänn....
Han saktade ned farten när vi visade vad vi hade i form av pengar. Jag öppnade dörren och var beredd att kasta mig ut i farten. Han höll kvar min kompis och forsatte att skrika ..dollar,. dollar.
Jag slängde ut våra ryggsäckar tog tag i min kompis och slet loss henne och vi hoppade ur bilen i farten. Vi rullade runt på vägen och sprang ned i diket. Han stannade bilen och kom efter oss.
Vi sprang som dårar. Jag ramlade, slog mig men forsatte. Vi rusade upp på vägen och försökte stoppa en bil som kom men den bara undvek oss och gasade och körde vidare.. efter kom mannen.
Långt i fjärran såg vi ett billyse som kom. Vi förstod att det här var sista chansen.
Bilen bromsade in lite och försökte köra förbi men vi flyttade oss så att vi stod ivägen hela tiden. De var tvugna att stanna. Ingen engelska... men ordet Police förstod de och körde oss dit. En liten stad som heter/hette Ruma. Ingen kunde något annat språk. Lyckades på något sätt ändå berätta med hjälp av dem som körde oss till polisen. De som hjälpte oss till polisen tog hand om oss. Vi blev bjudna på mat hemma hos dem och starkt turkiskt kaffe och en stor konjak. Vi fick en säng att sova i.
Underbara människor finns.
Vi hade halva numret på lastbilen och märket. Polisen gav sig ut att leta. De hittade en ryggsäck. Min hade jag lyckats krångla med. Men tältet var borta...
Till slut kom en tolk som kunde tyska.
På morgonen dan efter skjutsade mannen oss till polisen . Där hade det inte hänt något tyckte vi oss uppfatta.
Tolken hette Tatiana och vi blev hembjudna till henne och hennes familj. Familjen bestod av hennes syster och mor. De bodde ute på landet. En brunn ute på gården, dass och disk utomhus.
Det var väldigt spartanskt. Men så trevliga människor. De var ledsna över det som inträffade för de förstod att vi aldrig skulle återvända till landet. Så rätt de hade.......
Vi sov över hos dem och morgonen därpå så körde en av deras vänner oss till Belgrad.
Vi lovade Tatiana att vi skulle träffas i Venedig en viss dag och på ett visst ställe.
När vi äntligen kom till ambassaden var det enkelt. Ut på stan för att ta kort sedan hade hon passet inom en halvtimma.
Så fick vi ut på vägen igen för att lifta vidare mot Italien.Vi tog oss 20-25 mil och bad att bli avsläppta mitt ute i ingenstans. Det var sent, vi hade inget tält. Vi gick ut i en majsodling. Där syns man inte. Vi lade ut sovsäckarna mitt i odlingen och sov. Vaknade mitt i natten av att min vänninna skred som en stucken gris. En råtta hade letat sig in i hennes sovsäck. Kunde ha varit värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar