Satans ont

Nu får jag lida för min utflykt i måndags när jag var ute på vift i tre timmar. Det värker från höften ned till knät. Kan knappt gå. Satan åxå. Inga morfintabletter jag har hjälper. Så nu måste jag ta det lugnt. Som om det skulle bli roligare då!
Sitter nu i fotöljen och känner mig svimfärdig. Vågar inte resa mig upp. Har ingen lust att ramla igen, särskilt inte när jag är ensam hemma.
Tack och lov så har vi världens bästa grannar. Hon, inga namn nämda, är sjukgymnast (väldigt passande). Hon hämtar posten varje dag och tittar till mig om jag lever. De fick även nyckel utifall att...
Vill jag handla fixar hon det, behöver jag moraliskt stöd ställer hon upp,
-Säg bara till så kommer jag över.
Både Kjelle och jag känner oss mycket tryggare att de finns.

Det börjar att växa högar på mitt skrivbord har jag hört. Jag står i ständig kontakt med en arbetskamrat som även är en väldigt god vän. Av vad jag har hört är min chef väldigt pressad (stackarn). Min chef är ju inte bromsklossen utan det är styrelsen som bromsar allt även min lön. Så mycket förstår jag i alla fall. Han tillhör en av de bästa chefer jag någonsin haft och vi har ett väldigt bra samarbete dessutom har vi kul.

Han ringde i går och vi pratade om hur jag skulle kunna hjälpa till hemifrån. Jag sa att vi hade lite oavslutade affärer som måste åtgärdas innan vi bestämmer något. Min lön. Jösses, så besvärligt det blev. Han återkommer. Är det utpressning??? Ja, kanske men varför inte. Ja sitter ju på trumf nu. Väntar jag så är den borta...