FiaPia (Pip och Skrik)

Vår allra, tror vi, sista katt. Hon är en alldeles fantastisk Helig Birma (blåmaskad).

Hon har blivit en riktig mattegris sedan jag räddade livet på henne för två år sedan, tror jag det är.
Hon ligger på min mage så fort hon får tillfälle. När, och om, jag rör mig skriker hon högljutt (Pip och skrik). Då är hon inte nöjd med livet, och med mig.

När jag kliver upp på morgonen så skriker hon missnöjt och springer framför mig, och gärna mellan benen så jag snubblar, för att få upmärksamhet och gärna lite god mat. (På helgerna får hon en liten burk (mycket liten) av något slag.)

Jag räddade livet på henne när hon slutade äta efter en magoperation, där de avlägsnade en stor hårboll ur magen, som hon inte kunde få upp själv.
Efter det åt hon inte alls.

Jag tvingade i henne Baby CatMilk från Royal Canin. I sex veckor, sex gånger om dan gav jag henne det i små sprutor med några mml i varje. Efter mycket om och men tog hon en tugga av torrfodret när jag stod bredvid henne och gav henne en bit åt gången. Efter ett tag så åt hon själv.
Tur i oturen; jag var sjukskriven då och kunde fixa det hela. Min man hade gett upp hoppet om henne.
Efter det har hon blivit en riktig mattegris.